DANSK/ SVENSK GÅRDSHUND
Rasen har sin hemvist i Södra Sverige och Norra Danmark,
men
har även funnits spridd i andra länder runt Östersjön.
För bönderna har den i
århundraden varit ett arbets- gårds
och nyttodjur som lunkat omkring och jagat
råttor, vaktat för
främlingar, hållit räven borta från hönsgården, följt med på
jakt,
hämtat korna till mjölkning och varit sällskap åt familjen.
Den gjorde sitt arbete, dödade råttor & en mus eller två som
katterna sedan åt
upp. Alltså oumbärlig på en gård, i lantbrukets
tjänst. Den fick p. g. a. av sin
nätta storlek många gånger finnas
med bredvid i soffan, sängen eller på
kuskbocken.
Dess kropp är skapt så att anatomin inte hindrar den i att
vara
på jakt efter möss i halmstacken eller kunna ducka om en av
stallets hästar
sparkar bakut. I gamla dagar fick just därför de
flesta gårdshundar sin svans
kuperad.
Rasen räknas som Sveriges o Danmarks riktigt gamla hundras
och är att betrakta
som en genuin lantras. Den har alltså inte
varit föremål för utpräglad exteriör
förädlingsavel.
Med begreppet "lantras" menas alltså att: rasen är gammal,
anpassad till sin levnadsmiljö och opåverkad av intensiv
förädlingsavel, eller
inkorsning av främmande raser.
Därmed är också gårdshunden ett kulturarv, en bit
levande Dansk och Svensk
historia.(i Sverige även Gotlandstövaren)
Förr kallades rasen för skåneterrier, den gamle Dansk
foxterrier,
eller skånsk terrier, ännu längre tillbaka råttehund, råttehongen,
skrabba och musehund.
Rasen är ingen terrier utan snarare en pincher, den har inte
det beryktade
terriertemperamentet.
De många avbildningar
gårdshundar på tavlor och foton
från 1800-talet och tidigt 1900-tal vittnar om
rasens popularitet
under denna period. Redan på målningar från 1400-talet
förekommer hundar som liknar dagens gårdshundar.
Gårdshunden är utpräglad trogen
sina närmaste och
avgudar sin familj. Till barnen kommer en fin, liten och
glad
lekkamrat som alltid kommer att vara i dess närhet.
Förr i tiden berättas det om
gårdshundar som följde med
barnen till skolan, troget väntande hela dagen
utanför tills
skoldagens slut och då eskorterade barnen hem.
Denna muntra
egenskap blev också utnyttjad på cirkus där
man ofta såg den som clownens
medspelare. Det finns även
berättelser om sopåkarna i Lund som hade ett knippe
"råtthundar"
med sig som rensade upp kring avfallet och dödade råttorna.
Dansk/Svensk gårdshund är pigg och rask som en vessla och
älskar att hela hela tiden vara med. Livet för gårdshunden har
alltid varit
aktivt och rörligt och den har ett stort behov av stimulans.
Rasens energi, i
kombination med lättlärdhet, är utmärkt verktyg
för den som är intresserad av
olika hundsporter. Agility ger hunden
tillfälle att visa prov på vighet,
smidighet och gott balanssinne.
Det gör den mycket lämplig som "besättningsman"
på familjebåten.
Gårdshunden kan hoppa väldigt högt och har lätt för att lära
sig konster.
Lydnadsträning är likaså ett bra sätt att ge hunden chansen att
använda sin kapacitet till fullo. Det finns också gårdshundar som
visat att
rasen duger till flera av brukssportens grenar.
Målmedveten träning och tävlande
är ett bra sätt tillfredsställa
gårdshundens aptit på livet. Även i stallet
känner den sig
hemma och följer gärna med häst och ryttare på långa turer,
blir
hunden trött är den liten nog att färdas med en bit på sadeln..
Andra
motionsformer är cykling eller en rask promenad på
minst en timme om dagen..
Gårdshunden är livlig, snabbtänkt och förtjänar mycket
uppmärksamhet
och engagemang. Rasen är p. g. a sin otroliga lättlärdhet och
arbetsvilja också användbar i lydnads, brukstävlingssammanhang
(spår & sök).
Rasen har en utpräglad jaktinstinkt och har ett
mycket bra luktsinne och är en
eminent råttjägare.
Den dansk-svenska gårdshunden är som
etablerad ras inom
Svenska Kennelkubben tämligen ny. De första hundarna
registrerades under detta rasnamn så sent som 1986 då en
rasmönstring hölls i
Malmö. Till denna var 109 hundar anmälda,
ungefär en tredjedel av dessa var
sedan tidigare registrerade
som Skånsk Terrier i Svenska Kennelklubben.
När
rasklubben för Dansk-svensk gårdshund bildades
I Danmark hade Gytte Weiss redan
1979 i en artikel i
Dansk Kennelklubbs tidning berättat om den lille fläckiga
råttehunden som fanns på så många bondgårdar men
som ej var en erkänd ras. Det
hände sedan ingenting
förrän 1985 då artikeln publicerades igen och nu med en
efterlysning,
- Var är de sista små fläckiga gårdshundarna? Nu kom en reaktion,
över 300 hundar anmäldes till Gytte Weiss och i Danmark
hölls den första
mönstringen 1988, då 189 exemplar
registrerades i "Danske Hundklubbens
"hundestambog" .
Avel på en numerärt liten ras är alltid en känslig verksamhet.
Vid svenska rasklubbens årsmöte 2000 bestämdes att statistik
över
hanhundsanvändning vad gällde hanar som använts mer
än fem ggr skulle tas fram
och publiceras. I den statistiken
redovisas 25 hanhundar där avelsrekordet då
innehölls av
Keans Kim: far till 32 kullar! (100 valpar med 17 olika tikar)
tätt
följd av Ben: far till 29 kullar (102 valpar med 15 olika tikar).
De flesta
uppfödare är idag medvetna om de risker denna
avel kan ha inneburit och gör
alltid en noggrann inavelsberäkning
och gör vad de kan för att undvika att
negativa egenskaper eller
defekter nedärvs.
Källor: Rasklubben för Dansk/Svensk gårdshund, Danska rasklubben "Hundraser i Sverige" av Åsa Lindholm och Ulla Barvefjord. "Svenska hundraser - ett kulturarv" av Åsa Lindholm.