Den DANSK/ SVENSKA GÅRDSHUNDEN
Rasen har sin hemvist i Södra Sverige och Norra Danmark, men har även funnits spridd i andra länder runt Östersjön. För bönderna har den i århundraden varit ett arbets- gårds och nyttodjur som lunkat omkring och jagat råttor, vaktat för främlingar, hållit räven borta från hönsgården, följt med på jakt, hämtat korna till mjölkning och varit sällskap åt familjen. Den gjorde sitt arbete, dödade råttor & en mus eller två som katterna sedan åt upp. Alltså oumbärlig på en gård, i lantbrukets tjänst. Den fick p. g. a. av sin nätta storlek många gånger finnas med bredvid i soffan, sängen eller på kuskbocken.
Dess kropp är skapt så att anatomin inte hindrar den i att vara på jakt efter möss i halmstacken eller kunna ducka om en av stallets hästar sparkar bakut. I gamla dagar fick just därför de flesta gårdshundar sin svans kuperad.
Rasen räknas som Sveriges o Danmarks riktigt gamla hundras och är att betrakta som en genuin lantras. Den har alltså inte varit föremål för utpräglad exteriör förädlingsavel. Med begreppet "lantras" menas alltså att: rasen är gammal, anpassad till sin levnadsmiljö och opåverkad av intensiv förädlingsavel, eller inkorsning av främmande raser. Därmed är också gårdshunden ett kulturarv, en bit levande Dansk och Svensk historia.(i Sverige även Gotlandstövaren)
Förr kallades rasen för skåneterrier, den gamle Dansk foxterrier, eller skånsk terrier, ännu längre tillbaka råttehund, råttehongen, skrabba och musehund.
Rasen är ingen terrier utan snarare en pincher, den har inte det beryktade terriertemperamentet. De många avbildningar gårdshundar på tavlor och foton från 1800-talet och tidigt 1900-tal vittnar om rasens popularitet under denna period. Redan på målningar från 1400-talet förekommer hundar som liknar dagens gårdshundar. Gårdshunden är utpräglad trogen sina närmaste och avgudar sin familj. Till barnen kommer en fin, liten och glad lekkamrat som alltid kommer att vara i dess närhet. Förr i tiden berättas det om gårdshundar som följde med barnen till skolan, troget väntande hela dagen utanför tills skoldagens slut och då eskorterade barnen hem. Denna muntra egenskap blev också utnyttjad på cirkus där man ofta såg den som clownens medspelare. Det finns även berättelser om sopåkarna i Lund som hade ett knippe "råtthundar" med sig som rensade upp kring avfallet och dödade råttorna.
Dansk/Svensk gårdshund är pigg och rask som en vessla och älskar att hela hela tiden vara med. Livet för gårdshunden har alltid varit aktivt och rörligt och den har ett stort behov av stimulans. Rasens energi, i kombination med lättlärdhet, är utmärkt verktyg för den som är intresserad av olika hundsporter. Agility ger hunden tillfälle att visa prov på vighet, smidighet och gott balanssinne. Det gör den mycket lämplig som "besättningsman" på familjebåten. Gårdshunden kan hoppa väldigt högt och har lätt för att lära sig konster. Lydnadsträning är likaså ett bra sätt att ge hunden chansen att använda sin kapacitet till fullo. Det finns också gårdshundar som visat att rasen duger till flera av brukssportens grenar. Målmedveten träning och tävlande är ett bra sätt tillfredsställa gårdshundens aptit på livet. Även i stallet känner den sig hemma och följer gärna med häst och ryttare på långa turer, blir hunden trött är den liten nog att färdas med en bit på sadeln.. Andra motionsformer är cykling eller en rask promenad på minst en timme om dagen..
Gårdshunden är livlig, snabbtänkt och förtjänar mycket uppmärksamhet och engagemang. Rasen är p. g. a sin otroliga lättlärdhet och arbetsvilja också användbar i lydnads, brukstävlingssammanhang (spår & sök). Rasen har en utpräglad jaktinstinkt och har ett mycket bra luktsinne och är en eminent råttjägare.
Den dansk-svenska gårdshunden är som etablerad ras inom Svenska Kennelkubben tämligen ny. De första hundarna registrerades under detta rasnamn så sent som 1986 då en rasmönstring hölls i Malmö. Till denna var 109 hundar anmälda, ungefär en tredjedel av dessa var sedan tidigare registrerade som Skånsk Terrier i Svenska Kennelklubben. När rasklubben för Dansk-svensk gårdshund bildades I Danmark hade Gytte Weiss redan 1979 i en artikel i Dansk Kennelklubbs tidning berättat om den lille fläckiga råttehunden som fanns på så många bondgårdar men som ej var en erkänd ras. Det hände sedan ingenting förrän 1985 då artikeln publicerades igen och nu med en efterlysning, - Var är de sista små fläckiga gårdshundarna? Nu kom en reaktion, över 300 hundar anmäldes till Gytte Weiss och i Danmark hölls den första mönstringen 1988, då 189 exemplar registrerades i "Danske Hundklubbens "hundestambog" . Avel på en numerärt liten ras är alltid en känslig verksamhet. Vid svenska rasklubbens årsmöte 2000 bestämdes att statistik över hanhundsanvändning vad gällde hanar som använts mer än fem ggr skulle tas fram och publiceras. I den statistiken redovisas 25 hanhundar där avelsrekordet då innehölls av Keans Kim: far till 32 kullar! (100 valpar med 17 olika tikar) tätt följd av Ben: far till 29 kullar (102 valpar med 15 olika tikar). De flesta uppfödare är idag medvetna om de risker denna avel kan ha inneburit och gör alltid en noggrann inavelsberäkning och gör vad de kan för att undvika att negativa egenskaper eller defekter nedärvs.
Källor: Rasklubben för Dansk/Svensk gårdshund, Danska rasklubben "Hundraser i Sverige" av Åsa Lindholm och Ulla Barvefjord. "Svenska hundraser - ett kulturarv" av Åsa Lindholm.